Årets medarbetare

Årets medarbetare

Hanna tittade ner på sina skakande händer och försökte lugna sin andning. Karolina satt bakom sitt skrivbord med glasögonen vilande på nästippen och en fast blick på Hanna. Karolinas ögon började bli röda och fuktiga, ilsket spärrade hon upp dem som om hon tävlade om vem som kunde klara sig längst utan att blinka.

- Så, nu tar vi det igen. Vad var det jag informerade om på senaste arbetsplatsträffen, Hanna?

- Att ingen skulle kunna ta ut sin semester under juli, att alla ska ta ut en vecka i juni och sedan beroende på hur högt trycket är så kan man ta ut resterande veckor i oktober och november. Ingen ersättning utgår utan nu måste alla dra sitt strå till stacken, svarade Hanna med tunn röst.

- Varför står det då tvärtom i protokollet som du mejlat ut till alla? Att jag skulle ha garanterat att alla skulle kunna ta ut sin ordinarie semester och att förflyttad semester skulle ersättas med 5000kr per vecka? Vart får du allt ifrån?

- Jag måste ha missförstått, jag har varit väldigt trött på sistone, det är helt klart jag som klantat till det nu igen.

- Ja. Jag vill att du förklarar att det är du som spridit osanning och jag vill att du rättar till protokollet och skickar ut det till alla senast innan lunch idag. Be alla radera tidigare utskick och vidare diskussion om detta kommer att leda till disciplinära åtgärder.

Hanna gick tillbaka till sitt skrivbord med andan i halsen, det var som om hjärtat tryckte sig upp i munnen och pulserandet i öronen fick henne nästan att vilja skrika. Tyst satte hon sig på sin vingliga stol, pillade nervöst in stoppningen som stack ut ur det stora hålet på ena sidan av sitsen. Pulverkaffet hade kallnat men hon drack det ändå. Två koppar per person per dag. Hanna drömde om att någon dag få komma med i styrelsen, de hade kontorsstolar med hjul, bärbara datorer och en kaffebryggare som de fick dricka hur mycket de ville av. På tisdagar hade styrelsen även en gemensam frukost med catering. Resten av personalen fick på tisdagar tillåtelse att äta sin medhavda frukost vid sina stationära datorer, det var ett generöst privilegium menade Karolina och berättade om hur lyckligt lottade de alla var som inte jobbade på kontoret mitt emot, här fick vi åtminstone 30 minuters lunchrast varje dag.

Två timmar innan lunch hade Hanna korrigerat sitt misstag och skickat ut det nya protokollet till samtliga medarbetare följt av en lång ursäkt för hur hennes egen inkompetens förvridit Karolinas ord, Karolina som var det bästa som hänt kontoret och hur de, utan henne, inte hade varit kvar i branschen. På vägen till toaletten såg hon något ovanligt. Två medarbetare hade gått ifrån sina skrivbord och stod och pratade i en skrubb. Hanna stannade ljudlöst och hörde hur Lydia grät och beklagade sig till Josef.

- Vi har ju redan köpt biljetterna och de är inte ombokningsbara. Vi hade planerat det här så länge, det är alla våra besparingar. Jag kan inte fatta hur hon kan göra såhär, är det ens lagligt?

- Ssh, Lydia! Lyssna här, du får bara ta det, blandar du in facket så är det kört, hon kommer svartlista dig, du kommer aldrig få jobba i branschen igen.

Hanna glömde nästan bort att hon behövde gå på toaletten och gick raka vägen till Karolinas kontor och berättade vad hon hört. Efteråt gick hon på toaletten och kräktes. Hanna, Lydia och Josef hade kommit varandra nära på högskolan och tillsammans kämpat sig in i branschen, de var de närmsta vänner Hanna någonsin haft, men deras relation hade förändrats när de börjat jobba ihop. Ända sen Hanna blev Karolinas mötessekreterare hade Lydia och Josef blivit tystare i hennes närvaro. Hon tyckte väldigt mycket om dem men hennes lojalitet till Karolina och kontorets bästa var så stark att hon reagerat på instinkt, utan att tänka, helt enligt rutin.

Nästa dag skickade Hanna, enligt Karolinas instruktioner, ett informationsbrev till de anställda;

Lydia har beklagligt nog sagt upp sig på grund av att hon själv känt att hon inte varit kompetent nog, ett mycket fint och osjälviskt initiativ. Tjänsten kommer att tillsättas snarast. Josef har tagit tjänstledigt i tre månader för att gå på kontorets självrannsaknings- retreat på Gotland. Hanna har belönats med en extra semesterdag för att ha uppmärksammat ovanstående medarbetares behov av hjälp med sina personliga problem.
På detta kontor ser vi varandra.

P.S. Karolina har blivit informerad om att någon vid namn Elias har nämnts av flera medarbetare på kontoret. Någon Elias har aldrig varit anställd på kontoret och de som talar om denna Elias, som aldrig ens befunnit sig i kontorets lokaler, far med osanning. Detta måste omedelbart upphöra, Karolina oroar sig över dessa medarbetares verklighetsuppfattning, de som vet med sig att de har pratat om Elias ska idag anmäla sig till Karolina för att bokas in för undersökning hos kontorets kurator.

Hanna fick i slutet på veckan ett mycket viktigt uppdrag att rensa i kontorets arkiv. Med stort förtroende hade Karolina instruerat henne att rätta till protokoll och rapporter från föregående år eftersom Hannas inkompetenta företrädare misstagit sig i flera avseenden och dokumenterat felaktigheter. Detta var innan kontoret digitaliserades, Hannas uppgift var att skriva om samtliga dokument digitalt och strimla de gamla. Hanna började med de äldsta dokumenten först. Allt medan mötesprotokollen betades av ökade gångerna då ofrivilliga tankar dök upp i Hannas huvud; det där hände ju visst, Karolina sa utan tvekan det där den gången, han har visst jobbat här, osv. Nervöst försökte Hanna trycka undan dessa hemska tankar, svettdropparna sved i ögonen och hennes läppar hade snart ingen hud kvar att bita av. De här tankarna som drabbade henne ibland skulle hon aldrig yttra för någon. Hon hade sett det hända så många gånger, personer som ifrågasatt Karolina som nästa dag försvunnit från kontoret, antingen sagt upp sig eller åkt iväg till Gotland eller rent av raderats ur kontorets historia och aldrig dykt upp i branschen igen. De som kommit tillbaka från Gotland hade det dock gått väldigt bra för efteråt, de verkade aldrig klaga över något och en del blev befordrade. Hanna funderade på om hon kanske skulle be om att få åka på kontorets självrannsaknings-retreat. Dessa dumma tankar om att Karolina skulle ljuga måste ju tyda på dåligt självförtroende och inkompetens hos Hanna, intalade hon sig själv.

När Hanna lassade upp nästa hög av mötesprotokoll på skrivbordet föll ett foto ner på golvet. En gruppbild av kontorets anställda för ett år sedan, och där var hon, Leila. Hanna höll krampaktigt i fotot och knep hårt igen munnen för att inte gråta högt, trots att det var lördag kväll och hon var ensam på kontoret. För några månader sedan hade Hanna fått gå på flera kuratorssamtal och till och med fått ta mediciner för att hon frågat vart Leila tagit vägen. Josef berättade att Leila hade publicerat något på kontorets sociala medier som Hanna inte hunnit se innan det togs bort, Leila kom inte tillbaka till kontoret efter detta. Karolina hade blivit bekymrad och orolig. Det hade aldrig arbetat någon Leila på kontoret. Hanna hade försökt beskriva hur hon såg ut och att hon jobbat med marknadsföring i två år. Karolina och kuratorn övertygade Hanna om att hon stressat för mycket och drabbats av vanföreställningar. Hon var sjukskriven i en vecka, med två kuratorsbesök om dagen och ett piller som hon än idag åt. Detta var Hanna så tacksam över, hon blev snabbt bättre och blev sedan befordrad.

Men det gick inte att förneka nu, Leila var med på bilden, precis så som Hanna mindes henne. Hanna sträckte sig efter sin väska och letade fram sin pillerburk, ryckigt stoppade hon flera piller i munnen och svalde medan hon knep ihop ögonen så hårt hon kunde. Innan hon öppnade ögonen igen vände hon på bilden. Lättat tittade hon ner, hon måste ha inbillat sig allt ihop, hon hade varit stressad och trött den senaste veckan. I sin hand höll hon ju nu bara ett blankt, lite tjockare papper med texten Fujifilm i ett diagonalt mönster. Hon matade in pappret i dokumentförstöraren och fortsatte med sitt arbete, Karolina ville att det skulle vara klart innan måndag.